Jag är ingen reumatiker men jag har reumatism
Jag vill inte läsa eller höra om hur ont andra har som har en reumatisk sjukdom. Jag vill inte tillhöra någon klagoklubb. Jag vill inte ha någon kronisk sjukdom. Jag vill inte läsa om hur synd det är om Markus Birro. Jag vill inte identifiera mig med min sjukdom. Jag skulle aldrig presentera mig själv som hej jag heter L och har reumatism. Det skulle vara att döda mig själv långsamt. Jag skulle aldrig orka eller stå ut då.
Jag skulle säga att jag ändå har accepterat att jag har en sjukdom trotts att jag dagligen förnekar det. Eller jag har iaf konfronterat den det senaste åren. Övat mig på att acceptera att ibland så säger kroppen stopp och då måste man lyssna. Jag har övat på att försöka berätta för nya människor att jag har reumatism utan att må skit. Jag har gått med i en reumatikergrupp och i Reumatikerförbundet. Vet ni vad jag hittills jag har kommit fram till? Att lite balans är faktiskt bäst. Klyschigt men så sant! Att jag så mycket som möjligt dagarna igenom nonchalerar att jag har reumatism, men ibland också tillåter mig själv att få vila och stanna upp när kroppen säger stopp. Jag har märkt att jag helt ofrivilligt har börjat kalla mig för reumatiker bara för att det är så man säger bland folk med reumatism och om folk med reumatism. Men jag ska sluta med det jag lovar. Jag är för tusan inte reumatiker jag är L och jag lever reumatism som en följeslagare. Stor och viktig skillnad. Jag är inte min sjukdom. Punkt. Däremot är mitt nästa steg att försöka ta reda på om jag kanske kan dra någon nytta av skiten.
