Att börja se sina egna komplex som vackra defekter
Är det nått jag tycker är vackert hos människor, så är det brister. Sånt som ofta personen själv inte gillar med sig själv. Det kan vara en knöl på näsan, utstående öron, en utstickande tå, lite hängande bröst. Ja ni fattar. Det är så vackert tycker jag för att det är det som gör oss så mänskliga. Det gör oss äkta. Jag tror inte det är många som egentligen tycker det är fint med perfektion.
När det kommer till mig själv däremot så kan jag inte sluta störa mig på mina brister. Allt jag inte gillar på min kropp är spår av vad min sjukdom orsakat hos mig. Mitt operationsärr på handleden där jag fått satt in en protes, att min ena vad är mindre än den andra för att jag opererat min fot och därför stöder mindre på det ena benet. Det jobbigast av allt är min högerfot som jag skäms för att visa för andra. Den är sned och saknar en fotknöl på utsidan. Det är den foten jag tvingats steloperera. Efter jag gjorde operationen så är en mycket mindre sned än innan. Innan såg den ut som en banan. Men jag är ändå så besviken efter operationen då kirurgen lovat mig att den skulle bli helt rak efteråt och få tillbaks fotknölen som "rymt" iväg på sidan. Han höll inte riktigt vad han lovat helt enkelt.
Under hösten och vintern när jag kan gömma foten i strumpor och skor så blir komplexet mindre. Men så fort sommaren närmar sig så kryper sig komplexet på igen. Jag ägnar så mycket tid åt att älta hur mycket jag skäms för min fot. Jag tänker tankar som: "kommer andra att se min fot och tänka hur ful den är?", vad ska jag köpa för skor för att kunna dölja den så mycket som möjligt?", "kanske det finns någon kirurg som kan snygga till den?", "skulle det i såna fall vara värt en operation igen?". Jag märker att jag tänker mer och mår sämre över detta när jag också mår sämre över lag. Det här komplexet har gått så långt att jag inte ens ser fram emot sommaren. Jag vill inte ha sommar för då måste jag själv tvingas se den mer och visa den för andra. Detta har då gått alldeles för långt inser jag själv. Därför försöker jag hela tiden att jobba hårt med mitt sätt att tänka kring detta. Jag gör det genom att tänka att detta är inget jag någonsin skulle tycka var fult hos någon annan. Jag skulle förmodligen inte ens se det hos någon annan. Snarare tvärt om. Jag skulle förmodligen tänka att det var en vacker defekt hos den personen om jag såg det. Just det som gjorde den personen mänskligare och därmed vackrare. Jag försöker också att jobba med affirmationer. Jag försöker byta ut tankar som ful och äcklig till vacker och fin. Men det är en ständig kamp för mig. Jag hoppas jag en dag kommer att kunna acceptera detta och sluta bry mig. Min syster sa nått sånt fint till mig när jag sa att jag skämdes så mycket för min fot. "Äsch L det är väl ingen som tänker på det". Tänk att en sån liten mening kan göra skillnad för någon annan. Stor skillnad. Hon har ju rätt det vet jag. Vi ser ju helheten när vi ser på andra och hakar inte upp oss på små detaljer som inte är perfekta. Jag måste nu bara öva och öva min hjärna att alltid tro på detta.
